• Dicken

RIP Brother..

Har varit på resande fot ett tag men fick ett besked på Juldagen som kanske inte var helt oväntat men när det hände så blev det som en käftsmäll. En av mina bästa kompisar och han som förmodligen bidragit mest till att Boulder Maskin är vad det är idag, har knackat ur pipan.


När jag började arbeta med Ram trucks så var det i underjorden i ett garage i Älvsjö. Min grundverksamhet från början var inget annat än 50 tals Chrysler produkter. När EU öppnade upp fick vi även en möjlighet att börja importera Rams och ihop med det började vi även serva och sälja tillbehör för de. Sakta men säkert fick jag mer och mer att göra med Ram trucks ihop med att jag tog hem mer och mer delar och startade även en klubb för likasinnade, TDR Sweden. En klubb för Ram trucks diesel, vi var 5 medlemmar till en början och efter två år 120 st.


Det började bli jäkligt mycket att göra både med raggarbilarna och Ram diesel på en gång och jag frågade runt i min bekantskapskrets om det var någon som visste om en allround mek som skulle kunna hjälpa till. En Ford kille jag kände hade hyrt ett garage i Flemingsberg och där var det en annan kille som höll på med lite strö jobb i sina egna lokaler men som gärna ville ha mer och göra. Han hette Love. Vi träffades och kom överens om att han skulle börja hjälpa mig halvtid.


Han blev snabbt en bra tillgång för mig och det var inte långt att åka heller mellan Flempan och Älvsjö. Han var i grund o botten plåtis och det var en stor fördel för mig eftersom vi då även kunde ta på oss en del försäkringsjobb med plåt o lack. Han hade en rätt vettig verktygsuppsättning med sig med div specialgrejor som han hade uppfunnit själv. Jobbat en del med GM på Klintberg o Way under en period innan han beslöt sig för att starta eget.


Det gick sådär med den egna firman och han berättade för mig att hans partner han öppnat med var den som skulle hålla i ekonomin. Tyvärr tog kollegan sig gärna ett järn eller två under arbetstid och detta var kanske mindre bra. Ekonomin sköttes si sådär och istället för att sköta inbetalningarna till skattmasen rätt tog han sig hellre en stänkare. Det gick inget bra och det slutade med att bägge två blev skyldiga en hel del pengar som man tyvärr inte kunde komma ikapp med. Det här förföljde Love rätt hårt och han gjorde otaliga försök att komma ikapp men utan resultat.


En morgon när jag kom ner till verkstaden i Älvsjö så var bommen och hänglåset inte på sin plats och jag fick genast en känsla av att det varit inbrott. Jag tog mig lite försiktigt in i lokalen eftersom jag inte visste om det fortfarande fanns folk kvar, men det var tomt. Det enda jag hörde var groteska snarkningar från baksätet på en av kundbilarna vi hade inne. Där låg Love o slagga som en död säl. Han snarkade något fruktansvärt och sov alltid så jävla hårt att det nästan krävdes en handflata eller ett glas vatten i fejan på han för han skulle vakna.


Uppvaknings fasen bestod därefter av 3 John Silver utan filter och en halvliter kolsvart kaffe, ingen frukost. Så här var det varje dag i 20 år och så länge han jobbade åt mig. När han väl vaknat gången han sovit i kundbilen på verkstaden så berättade han att det var knas med frugan hemma och detta var anledningen till hans nya sovplats.


Den nya bostaden blev för en tid baksätet på våra kundbilar och jag hade egentligen inget emot det. Hellre att ha en gubbe i verkstaden som kunde skicka ut pack som inte hade där att göra än att jag skulle få samma känsla som på morgonen när jag trodde vi hade haft inbrott.


Jag försökta intala mannen att åtminstone åka o köpa en Ikea säng eller något vettigare att slagga på men det var inte intressant. Han lade hellre stålarna på att kunna ta en öl på puben på kvällen och ibland lägga ner några hundringar i spelapparaten. Det var klart roligare o vettigare än att sova på en säng som kostar massa pengar. Han sov ju bra i baksätet på bilarna så han såg ingen anledning att bränna ner stålar på något som inte var nödvändigt.


Att jobba för mig blev enklare och betydligt säkrare än att fortsätta på egen hand. Vi fick mer och mer att göra och när jag till slut var tvungen att ta beslutet att släppa raggarbilarna och bara fokusera på Ram trucks var det även dags att byta lokal.


Att flytta en verkstad är inget man vill göra en gång i månaden och helst aldrig. Lasset gick i alla fall till de lokaler vi fortfarande är i en septembermånad och detta var förmodligen den varmaste September i manna minne. Vi var tvungna att tömma den nya lokalen på tusentals däck, rensa och försöka få lokalen att bli värdig att jobba i så fort det gick. Det var här Love var som den han alltid varit. Vi började 07,00 slet som djur tills det blev mörkt att han var aldrig den som undrade när vi skulle gå hem eller sluta. Svetten sprutade ur karln men aldrig ett pip om att det var varmt eller jävligt tungt.


Så här var det hela tiden. Efter min tid i US och verkstaden jag hade där så blev arbetsrutinen praxis även här. Man jobbade man så länge det fanns jobb och när man var klar med allt gick man hem oavsett vad klockan var. Vi gjorde sällan under 12-13 timmar per dag och det fanns inget som kunde stå i vägen för att jobben skulle bli klara.


Även efter flytten till Spånga så hade Love ingen riktig bostad utan omklädningsrummet i vår nya verkstad fungerad nu som sängkammare. Sängen bestod av en gammal madrass från en utemöbel som var tejpad med silvertejp för att stoppningen inte skulle rinna ut. Sov som en prins utan att det kostade något.

Puben var besökt ganska ofta och spel på hästar kunde det bli lite för mycket av eftersom stålarna ofta var slut en vecka efter den 25:e.

Ett par inbrottstjuvar lyckades faktiskt väcka mannen en gång!


De hade tagit sig in med ett jävla brak genom en av de stora portarna och var i full färd med att börja backa upp ett släp för att tömma stället på verktyg. Det blev inget med det. Love vaknade, tände lyset och fejsade gubbarna i fillingarna mitt i verkstan och enligt hans egen beskrivning var deras min när de såg honom komma ut som att se tre skräckslagna fågelholkar.


Snubbarna pissade mer eller mindre på sig och drog så fort att släpet blev kvar på gården. Love själv var kolugn och han fattade nog inte riktigt vad som hänt yrvaken som han var utan drog igen porten och gick o slagga igen.

Jag fick ibland säga åt han och skärpa sig lite då kvällarna på puben blev väl sena och han dagen efter luktade lite väl mycket gammal öl. Oavsett hur sent det blivit och hur mycket mannen druckit så började dagen alltid lika dant som tidigare, 3 John Silver utan filter och en halvliter svart kaffe.

Var aldrig sen en enda dag vad jag kan minnas och slet alltid som en häst.

Han snickrade ihop verktyg hela tiden av olika sorter som gjorde att jobben skulle gå snabbare. Uppfann hylsor och böjde både skruvmejslar och fasta nycklar på ett vis som jag än idag använder för att göra vissa moment på halva tiden. Han var en mästare på detta.

Han blev en del av kundkontakten och när vissa av våra kunder hade kört sönder en Fredags eftermiddag och var tvungna att ha bilen klar på Måndag morgon så ställde han alltid upp och bilen var klar på Måndag morgon. Det gick ibland så lång att jag var tvungen att bromsa upp det lite då många tycket att det var enklare att ha och göra med honom direkt istället för gå via mig.

Spelandet fortsatte och en morgon när jag kom till jobbet så satt han utanför med en kopp kaffe, rejält bakfull och med en Thailands karta framför sig. Tjena sa jag, du ser lite sliten ut! Ja sa han, det blev lite firande igår, jag vann 700 lök på hästarna så jag tänkte att jag skulle fråga om lite ledighet. Suck..tänkte jag.

Att bli av med min slithäst som jag alltid kunde räkna med var inte helt enkelt men jag kunde inte säga nej eftersom han aldrig frågat om ledigt tidigare. En månad ledigt skulle det bli. I och med detta så var jag tvungen att hitta ytterligare en mekaniker vilket inte växer på träd i vår bransch.

Åter hemma så hade han fått smak för Thailand och det goda livet där och nu åkte han dit oftare men bara på vintern. Vi la upp det så att han jobbade på sommaren så vi behövde stänga så lite som möjligt och sedan jobbade vi på vintertid medans han var i Thailand.

Åren gick och nu började det hårda livet med obefintlig frukost, sena pub kvällar att ta ut sin rätt. Efter en del lägenhetsaffärer med sin nya hästvinst som var mindre lyckade så var han tillbaka i på madrassen i omklädningsrummet och stålarna var slut igen.

Han var alltid med och åt lunch, rejäl lunch. Jag har aldrig sett en man äta så mycket och så fort som han. Kunde välta upp en 6-7 potatisar på tallriken och sa alltid åt kocken att lägga på mer. Till slut ruttnade kocken och sa att han inte skulle få mera. Loves kommentar var mycket enkel ” har det brunnit i huvet på dig! Lägg på nåra plugg för fan ! ”

Han hade alltid super enkla svar på allting och gav sig aldrig in i diskussioner som kunde mynna ut i meningsutbyten som kunde skapa konflikt förutom när han inte fick tillräckligt med käk förståss. Alltid mycket enkla lösningar på allt, precis som hans liv var. En dag i taget och lyckan fanns i hårt arbete, spel och puben.

När vi diskuterade politik så var hans svar på USAs intåg i Irak för att få konflikten avklarad så fort det gick igen en riktig Love lösning. ” Varför spränger dom inte bara bort hela landet”


Hälsan började vackla men han vägrade inse det själv


Så länge han kom upp på morgonen och kunde stå på benen så kunde han jobba. Hade med jämna mellanrum så ont i ryggen att det enda som hjälpte var morfintabletter. Efter frukosten som fortfarande bestod av 3 John och halvliter kolsvart kaffe var han tvungen att gå och spy i rännan. Lät jävligt illa till och från och dessa uppstötningar kom mer och oftare med tiden. Nu även efter lunchen också. Ibland fick han öppna bildörren och spy i farten på vägen hem från lunchrestaurangen.

Hade länge försökt att få iväg han att träffa en läkare och till slut så gick han med på det. Facit var rejäl lungcancer och han blev tvungen att operera bort 70 % av sina lungor för att få stopp på skiten.

Dett var vändpunkten för både honom och mig. Jag fick bara inse att han inte skulle klara av att komma tillbaka.

Jag hade vid den här tidpunkten två nya mekaniker men Love kom hängde runt oss och firman till och från hela tiden då vi lyckats hyra in honom i ett av husen bakom verkstaden.

Han frisknade till bättre än vi trodde och blev uppmanad av läkare att lägga om livet rejält om han ville leva ett par år till. Det här var 10 år sedan, minst om jag inte minns fel.

Att få Love att lyssna var inte lätt och jag tror inte läkaren förstod vilken envis jävel han hade att göra med. Nu rökte han bara två John utan filter på morgonen och kaffet som fortfarande var becksvart och i en mängd som vanliga skulle få en koffein chock av intogs som vanligt en halvliter av varje morgon.

Han tog sig runt rätt hyfsat men andningen blev tyngre och tyngre. Han kunde gå ca 20 meter sen fick han stanna och ta en paus. Hade en bil hans barn gett han och de fick även till ett boende som var bättre anpassat mannen. Han var så sent som för några veckor inne och tiggde åt sig en fika och vi välkomnade alltid hans besök eftersom han bara ville vara där och se vad som hände och få en fika. Vi undrade hela tiden hur fasen han lyckades smita in och ur sitt boende med tanke på rådande situation. Han vägrade att göra som de ville och jag förstår på ett sätt att de inte kunde få hejd på karln. Fick han inte gå ut den vanliga vägen så smet han ut genom bakdörren. Påminner lite om hundraåringen som smet ut genom fönstret typ.

Ofta behövde han låna en tusing eftersom stålarna som vanligt aldrig räckte hela vägen i mål men när bidraget kom den 19:e varje månad så kom han alltid och betalade tillbaka som om klockan var inställd på det.

Vi påtalade flertalet ggr för honom att om han blir smittad så kommer du inte klara dig och detta begrep han. Han vägrade dock att inte kunna få sina John utan filter, träffa polarna på puben så länge det gick. Han var klar och visste vad som gällde så han oroade sig inte heller.

Jag har flertalet ggr frågat mig själv om hans liv inte varit bättre än mitt eget. Han tog dagen precis som den kom. Lyckan fanns i ett paket cigg och en kall bärs. Var stålarna slut så var de.

Är stressen och åtagandena som egenföretagare med all skit som våra myndigheter kastar på oss värt slitet? Jag vet fan inte och jag har ställt mig själv frågan fler ggr.

Jag vet i alla fall en sak riktigt säkert. Mannen sitter där uppe nu, på en badstrand i Thailand med en John i mungipan och en kall bira i den andra och har aldrig haft det bättre.

Cheers brother RIP! Jag kommer minnas dig som en av de bästa genuina människor jag någonsin känt så länge jag lever.

Tack för allt


Dicken





287 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla